Nätverkande och misstron mot ungdomsorganisationerna

I veckan som gått har jag som Generalsekreterare för Unga Allergiker representerat vårt förbund i två viktiga sammanhang. Det ena var Ungdomsstyrelsens konferens på ämnet demokrati. En intressant och givande dag dels vad gäller ämnet som sådant. Men det kanske mest givande i sådana sammanhang är de kontakter som knyts och de namn jag känner väl till som nu fått ansikten.

Det andra, ännu viktigare tillfället att träffa mina ungdomsorganisationers företrädare, var då Regeringskansliet och Integations- och Jämställdhetsdepartementet bjöd in oss för att diskutera den nya förordningen för statligt stöd till ungdomsorganisationerna i Sverige. Alltså ett möte som till stor del kan avgöra vår framtid.

UA hade många synpunkter, bland annat vad gäller särskilt stöd till oss handikapporganisationer och den nya fördelningen av vissa delar i bidraget. Men jag personligen gick verkligen igång på en sak. Det är den ständiga misstron som Ungdomsorganisationerna ideligen utsätts för av ”vuxenvärlden”. Jag tycker personligen, och många med mig, att det är så tråkigt att behöva dela upp oss så. I vuxna och ungdomar. Som om vi vore varandras fiender eller motsatser. Så borde det inte behöva vara!

Men onekligen blir det så. Ibland känns det som om vi är så långt ifrån varandra i vårt tänk och vårt sätt att bedriva verksamhet. Båda varianterna behövs verkligen, det tror jag innerligt. Men bara för att vi inte gör verksamhet som vuxna, så verkar det som om misstro och misstänksamhet börjar växa hos många vuxna.

Ungdomsdelen av svenskt föreningsliv har åkt på sina törnar. För några år sedan visade det sig att ett par stora ideella ungdomsorganisationer hade oseriösa sätt att räkna sina medlemmar. Det resulterade i att det tydligen, för all framtid, är helt okej för Ungdomsstyrelsen att vända in och ut och rota i det närmaste överallt i våra redovisningar. Kanske överdriver jag, men det känns ofta så.

Det må vara seriöst att hårdgranska oss. Men varför sker inte så i de vuxnas organisationer?
För ett par veckor sedan kom återigen en i raden av avslöjanden för ”vuxenorganisationernas” oegentligheter. Denna gång är det Hem och Skola som gjort de mest hårresande lurendrejerier i sin rapportering av antal medlemmar och vad de gör av de pengar de samlar in i sin insamlingsverksamhet. Eller vad sägs om att de rapporterar att de har ca 40 000 medlemmar, men bara har strax under 4 000 stycken? Vad sägs om att 80 procent av de insamlade medlen går till företaget som samlar in pengarna, och endast de resterande 20 till Hem och Skola? Och det är inte särskiljt små summor vi pratar om här. 42 miljoner samlades in förra året, och av det gick 34 miljoner till insamlaren Pool Media, som är ett privat företag!!! Vad skulle du säga om du gav 100 kr och endast 20 kronor gick till ändamålet du ville stödja?

Det finns dock många seriösa insamlare, och dessa kan kontrolleras på Svensk Insamlingskontrolls hemsida. Vi har via dem så kallade 90-konton. Unga Allergiker är en av de organisationer som har valt att ha ett kontrollerat 90-konto. Detta innebär att inte bara insamlade medel kontrolleras av denna oberoende instans. Alla pengar som kommer in till oss innefattas av regeln som säger att av alla intäkter som Unga Allergiker har så ska minst 75% gå till vårt ändamål. Så ska det se ut! Tycker vi. Men när kommer erkännandet för allt det arbete som vi ungdomsorganisationer faktiskt gör? Det är dags att bekänna färg nu. Unga är grymma! Unga är seriösa! Unga är här, nu och framtiden!

//Madde M