Allergi Alarm! Lyssna på signalerna!

Idag hade vi Friidrottstävlingar och jag var verkligen peppad inför dagen. Det jag inte visste var att min dag inte skulle bli som jag hade tänkt mig.
Under den helg som var, var jag redan då nersatt i min Astma. Jag fick ta en massa extra medicin.

Jag skulle springa 60m och 100m när jag kände mig lite krasslig, men jag sa till mig själv att jag skulle fixa det! Där hade jag fel.

Efter ca en kvart låg jag längst upp på läktarna och chippade efter andan. Jag hade redan då tagit min ventolin. Några kompisar till mig såg att jag behövde hjälp och hämtade min lärare. Han agerade snabbt och fick fram mina kortisontabletter. Han ringde sedan min mamma och frågade vad han skulle göra. Mamma kastade sig in i bilen och hon sa att om jag inte svarade på medicinen om ca 10 min skulle de ta min anapenspruta. Det skulle ta 20 min innan hon var hos mig.

Jag svarade inte på medicinerna och de satt pennan på mig, samtidigt kom min mamma. Hon ringde efter en ambulans eftersom att jag inte blev bättre av sprutan. Det fanns inga lediga i Karlskrona så de var tvugna att köra från Ronneby som ligger en halvtimme där ifrån. Men vi hade turen att en ambulans i Karlskrona blev klara innan de från Ronneby hunnit fram och de kom dit på en gång.

Jag fick hjälp med andningen och när de skulle sticka mig fick de inget blod eftersom att jag var rejält nerkyld. Jag lastades in i ambulansen medans min oroliga klasskompisar tittade på.
Inne i Ambulansen blev jag en aningen sämre och han som var inne hos mig (den söta) satt en spruta till, denna gången i magen, jag överdriver inte om jag säger att nålen var 1 dm lång! Det gjorde väldigt ont!

När vi kom in på barnavdelningen mådde jag redan bättre men jag fick fortfarande hjälp med andningen.

Nu sitter jag här och mår hyfsat bra. Jag fick komma hem efter en timme eftersom att jag bor så pass nära.

Man kan inte alltid lita på sina mediciner att de ska fungera, och man måste lyssna på de signaler som kroppen ger en!

Kram Emmie