Sociala konstruktioner

Människan är ett flockdjur. Vi är beroende av våra medmänniskor på fler intrikata sätt än vad vi oftast tänker oss. Vi skapar lagar och moraldeviser och institutioner som ser till att de upprätthålls. Framförallt skapar vi normer, informella system för hur man bör göra, se ut, tycka och agera i olika situationer. Och oavsett om man gillar det eller inte så behöver vi de här strukturerna för att hitta vår plats i samhället. Vår roll, vår mening. Till och med en revolt mot dessa normer uppenbarar beroendeställningen vi har till dem, de måste finnas för att vi ska ha något att revoltera emot. Till stor del används normer för att klassificera andra människor och förenkla vår tillvaro. I ett samhälle som det vi lever i, så fullt av intryck, krävs att vi skapar oss olika generaliserande föreställningar för att kunna fungera. Så när jag ser en person med rosafärgat hår antar jag vissa saker utifrån detta, eller en person med dreads. Eller hatt och säckiga kläder. Vi lägger värderingar i dessa attribut och blir på så sätt lugna eftersom vi tror oss veta något om personen ifråga. Lustigt egentligen, säger vårt utseende såpass mycket om oss? Kan man se på en människa att hon är vegetarian, homosexuell eller dödligt allergisk mot jordnötter? Kan man se om en person lyssnar på dödsmetall eller älskar Harry Potter?

Normer kan också berätta för oss hur vi ska agera. Vart vi ska sätta oss i bussen till exempel, dvs helst inte bredvid någon annan om vi kan undvika det. Fundera på det någon gång när ni går på en buss, tunnelbanevagn eller spårvagn - vart känner ni instinktivt för att sätta er? Hur ligger den platsen i förhållande till andra resenärer? Sådana här beslut tar vi så snabbt att vi oftast inte lägger märke till det men innehåller ändå någon typ av logik.

Jag var ute på en längre resa i Asien för två år sedan, reste runt i många länder där normerna såg helt annorlunda ut än här.Där var man mer konstig om man satte sig själv än om man satte sig bredvid någon annan och jag gillade det väldigt mycket. Såpass mycket att när jag motvilligt, på grund av pengabrist, kom hem till Sverige igen lovade mig själv att nu skulle jag minsann börja sätta mig bredvid folk på bussen och introducera det öppna klimatet från länder som Vietnam, Laos och Thailand i Sverige. Men när jag klev på bussen här hemma insåg jag att det där tomma sätet var alldeles för lockande ändå. Den där normen var alldeles för bekväm. Samma mekanismer kan ligga bakom andra sociala saker, som att dricka kaffe eller röka cigaretter. Eller vad tror ni?
Jag tror jag har spenderat för mycket tid med näsan i akademiska böcker.
Ta hand om er!
Ida