I september höll Erika ett tal på
Handisams konferens "Hur når vi målen?" en uppföljning av rapporten
"Hur är läget?".
Här kommer Erikas tal som det såg ut i manus, men kanske inte ordagrant det som sades under dagen.
Mitt namn är Erika Sohlberg och jag är sedan 2010
förbundsordförande för Riskförbundet Unga Allergiker, en organisation som
jobbar med att samla och stärka barn och unga med astma och allergi. Ett
engagemang som kommit från min egen astma och att jag vill ge unga samma förutsättningar
som jag fick genom UA, det vill säga att utvecklas utan att begränsas. Att inte begränsas i sin vardag har varit en
av våra slagkämpar länge. Du är inte din astma eller allergi, du har den, och
det behöver inte begränsa dig. Som organisation har vi länge fokuserat på det
positiva vi kan ge andra, men också hur vi kan stärka andra genom ett positiv
tillvägagångssätt.
Men det är tillsammans med den övriga funkisrörelsen som vi
kan göra ordentlig skillnad. Tillsammans är vi starkare! Trots många skilda
åsikter i många frågor så är det tydligt att tillgänglighet är den stora frågan
för ungdomsförbunden, och att det är där vi gemensamt kan göra skillnad.
Namnet på den här punkten är ”en röst från
funktionshinderrörelsen” och det är viktigt att komma ihåg att jag
representerar en röst. Från en organisation. En röst från ett totalt
medlemsantal i alla organisationer på 600 000 personer. Jag kan omöjligt
representera allas åsikter och tankar, men jag hoppas kunna bidra med nya
tankesätt i arbetet framåt. Och jag hoppas att diskussionen innan lunch kommer
ge er nya verktyg och idéer för hur arbetet kan fortskrida.
När jag funderat på vad det är som ni vill få ut av det här
talet, vad ni vill att jag ska leverera till er. Så har tankarna gått i två
banor. Ett: ni vill ha en mall för hur ni snabbare når målet. Två: ni vill få
en spark och lite jävlar anamma för att skruva upp tempot.
Och sen har jag ju såklart funderat över vad vill den övriga
funkisrörelsen att jag lyfter. Och även här har det landat i två spår: 1. Skäll
på dem! Och 2: lagstiftning om att klassa otillgänglighet som diskriminering.
Men jag kommer tyvärr göra er besvikna i bägge grupperna. Jag
kommer framförallt prata om de perspektiv som känns bortglömda i ”Hur är
läget?”-rapporterna. Om varför det känns som ett otacksamt jobb och varför det
också ska vara ett sådant. Men framförallt hoppas jag kunna förmedla en tanke
om hur vi tillsammans ser till att göra verklighet av alla våra visioner om ett
tillgängligt samhälle.
Hade jag leverat en färdig mall på hur Brottsförebyggande
rådet fördjupar sina kunskaper om rättssäkerhet för personer med
funktionsnedsättning eller hur Skolverket enkelt kan belysa och förbättra
tillgängligheten och landets skolor så är risken stor att det inte blir
varaktiga förändringar. Mallen kommer läggas över det dagliga arbetet som ett
hölje utan att egentligen förankras. Resultatet kommer vara effektivt, men
strukturerna som orsakat otillgängligheten kommer bestå.
Skulle jag bara vara här för att skälla på er så skulle ni
gå tillbaka till era respektive myndigheter utan förslag eller
tankar på nya lösningar eller tillvägagångssätt.
Och jag tror att vi alla är här för att vi vill göra en
bestående förändring i hur arbetet med tillgänglighet för personer med
funktionsnedsättning förbättras.
När det kommer till att klassa otillgänglighet som
diskriminering så finns det personer som är bättre på att prata om det än jag.
Men framförallt så vill jag lyfta andra vägar till ökad tillgänglighet. Sen
måste jag ju ändå säga att ”ja otillgänglighet som diskrimineringsgrund hade
nog skruvat upp tempot och tvingat till snabbare förändring”. Men då hade jag definitivt inte kunnat fylla
mina 20 minuter. 20 minuter är för
övrigt sjukt lång tid att prata. Det är ett halvt almedalstal! Det är flygresan
från Stockholm till Visby. Det är ett helt Vänner-avsnitt. Jag ska göra mitt
bästa för att vara lika effektiv som flygresan och lika underhållande som
Vänner-avsnittet. Men jag hoppas att jag bara är hälften så tråkig som jag
själv tycker almedalstalen är.
Det är i princip omöjligt att prata tillgänglighet och
förutsättningar för personer med funktionsnedsättning utan att på något vis
lyfta ”Bortom fagert tal”. Och när jag tänker på den utredningen och den tid
det tagit sedan utredningen kom fram till idag så är det svårt att inte låta
tankarna vandra till en utredning som kom 1907, men som inte införlivades fören
1919. Tolv år senare. Utredningen om kvinnlig rösträtt. Tolv år! Är det
meningen att vi ska vänta i tolv år tills vi har en diskrimineringslagstiftning
som även klassar otillgänglighet som diskriminering?
Temat för hela den här resultatkonferensen är ”Hur når vi
målen?”. Så jag tänkte att vi kör en
liten handuppräckning.
1.
Känner ni att ni idag
jobbar optimalt för att nå de uppsatta målen?
Om vi nu inte jobbar
optimalt med de här frågorna hur ska vi då kunna se resultat till 2016 som är
målet?
Är det målen i sig som är det viktiga i
processen, eller kan vi hitta något annat som kanske är betydligt viktigare
under resans gång?
Vad händer när målen har blivit nådda? Ska vi klappa
varandra på axeln och säga ”bra jobbat”, eller är det så att den här processen
är början på något större?
Självklart är målen i sig viktiga. Det är med dem vi kan
sträva efter utveckling i tillgänglighetsarbetet. Men processen dit är minst
lika viktig. Det är i den här processen som vi kan förändra de grundläggande
normer och värderingar som ni jobbar i. för det är här vi måste lägga den
största kraften. Utan förändrade normer kring funktionsnedsättning så kommer vi
inte komma så långt. Det kommer presenteras rapporter, lösningar och mallar som
sedan kommer falla i glömska. Vad är då vitsen med hela det här arbetet?
Men hur förändras då normer och värderingar? Jo genom
kritiskt tänkande. Genom att få verktyg att använda i varje möte, varje sekund
av ens vardag. Genom att ha en liten kritisk röst på sin axel som säger ”du
behöver hoppa av på nästa hållplats eftersom personen längre fram i bussen äter
nötgodis”.
Att det går långsamt behöver inte heller vara helt oförklarligt
då samtliga exempel som lyfts är de negativa istället för att bli konstruktiva.
Då situationer upplevs och är otillgängliga.
I många samtal så efterfrågas de positiva exemplen ”snälla
kan ni inte berätta när det fungerar”. Visst kan vi det, på samma vis som ni
kan berätta hur ni går till bussen varje morgon, köper morgonkaffe eller tar en
shoppingrunda. När ni inte tänker på att ”det skulle kunna vara ett hinder
här”. Det är sällan jag reflekterar över att jag inte hindras i min
vardag.
När det fungerar, när restauranger är tillgängliga eller när
vi inte hindras på tåget till skolan så betyder det att det för en gångs skull
fungerar. Att vi kan leva ett liv utan hinder. Och det ska inte applåderas åt.
Det är en självklarhet att kunna ta bussen till skolan. Att springa in i
butiken utan att bli sjuk. Eller att helt enkelt få veta vart bussen stannar.
Det kan nog tyckas oerhört otacksamt att göra allt detta
arbete för att bli mer tillgängliga utan att få cred för det. Vem vill göra en
stor samhällsförändrande insats om ingen hyllar en för det?
Men jag kan känna att det är i allas uppdrag att se till att
ge alla människor möjlighet till ett jämlikt deltagande, att de mänskliga
rättigheterna tillgodoses. Att tillgängliggöra samhället så ingen hamnar
utanför för att kämpa för att kunna hänga med.
Men hur pratar vi egentligen om funktionsnedsättningar och
tillgänglighet? Med handen på hjärtat, är det inte ganska ofta ”som det stora
problemet”?
När vi pratar tillgänglighet blir det sällan konstruktivt vi
bryter ner de strukturella problemen till individnivå och vill därifrån skapa
förändring. Tyvärr är frågan kring tillgänglighet betydligt större än så. Så
länge vi fokuserar på de enskilda vittnesmålen, som självklart är oerhört
betydelsefulla i sig och för att kunna utvärdera framstegen, så är det svårt
att se hela bilden. Det kan inte vara meningen att varje person ska få en
skräddarsydd lösning presenterad till sig. Det måste finnas strukturella
lösningar som skapar förutsättningar för allas deltagande.
Och det här med lösningar. Det hade ju varit så himla enkelt
om det fanns en universallösning som fungerade i alla myndigheter och i alla
instanser. Då hade vi kanske inte haft det här problemet med otillgänglighet. Varje
myndighet är komplex, bedriver komplexa frågor och dessutom har varje myndighet
ett uppdrag som skiljer sig mot de andra. Det kan omöjligt vara så att det som
fungerar för arbetsmiljöverket kommer vara lika framgångsrikt för
socialstyrelsen.
Många av de rapporter som kommer, exempelvis ”hur är läget”
från Handisam men också ”Fokus12” rapporten från Ungdomsstyrelsen presenterar
mycket av de självklarheter vi möter var dag. Det är få aktiva inom rörelsen
som blivit förvånade över resultaten eller ens förfärats. Det som har
presenterats är den fakta och känsla vi haft sedan länge. Att ha det i skrift.
Och att ha det för att kunna följa upp målen är dock ett framsteg. Det räcker
inte med att vi i funkisrörelsen vet hur vår vardag ser ut. För att skapa
förändring så behöver också ni veta det. Och nu är ni medvetna. Det finns svart
på vitt att fem gånger fler unga med funktionsnedsättning upplever en oro eller
otrygghet i skolan jämfört med elever utan funktionsnedsättning. Att det i är
75% av befolkningen utan funktionsnedsättning har ett arbete, i jämförelse med
44% av personer med nedsatt arbetsförmåga.
Nu har vi faktan för att situationen för personer med
funktionsnedsättning är avsevärt skild mot situationen för personer utan
funktionsnedsättning.
Men det som skrämmer mig mest är att hela 16% av de
tillfrågade med funktionsnedsättning upplevt negativa attityder hos
arbetsgivare på grund av sin funktionsnedsättning. Det innebär alltså att dessa
arbetsgivare har sett funktionsnedsättningen som ett hinder, istället för att
ge personen en verklig chans. Det är något som också speglas i de samtal jag
kan ha med gamla eller nya bekantskaper. Det är det här med hur jobbigt det är
med olika funktionsnedsättningar. Hur jobbigt det måste vara att laga mat till
30 allergiker. Hur jobbigt det måste vara att boka en tolk. Hur jobbigt det
måste vara med alla kringarrangemang. Men det är inte så jobbigt. Det är så
självklart. Jag vill inte ordna något där jag vet att andra inte kan delta på
lika villkor. Det är inte så jobbigt att se till att alla kan delta. Det är
framförallt inte jobbigt att ha arrangemang där fler kan och vill delta.
I det fortsatta arbetet för att uppnå målen så hoppas jag
att ni alla har möjlighet att svälja stoltheten ibland och ta hjälp av de
experter som finns. Funkisrörelsen.
 |
| Erika talar på Handisams konferens för myndigheter och funkisrörelsen |
.jpg)
