Tonåring och annorlunda

Nu sitter jag här i mitt rum och lyssnar på min favorit musik, men jag mår ändå inte bra. Min mage värker, jag mår illa och det snurrar med tankar i min lilla hjärna.
Det är kanske bäst att ta det från början.
I onsdags så åt jag som vanligt i skolan och efter en kvart så satt jag på golvet med min inhalator och en massa vänner runt omkring mig som försökte avdramatisera situationen. Jag hade antagligen fått i mig något galet. Alla var jätteduktiga när de hjälpte mig (av det jag kommer ihåg).
Jag blev lite bättre efter att min mamma för första gången i sitt liv satt sprutan i mitt ben, och eftersom att vi har lärt oss att efter sprutan har tagits så är det tid att kalla på ambulansen. Så det blev en pinsam utrullning på bår, med mascara rinnande och kvidande smärtor i benet. Vi kan väl kort och gott kalla min vecka för dramatisk.
Självklart finns det biverkningar på de mediciner som har syftet att rädda livet på mig. Man är tacksam att medicinerna finns och att man mår bra när man har tagit dem, men efter det så vill i alla fall jag, krypa ur min kropp och försvinna under de kommande dagarna som jag vet kommer. När man ligger där och vet att man mår jättedåligt och kippar efter luft samtidigt som man går längre och längre in i dimman, så är man glad att adrenalin sprutan finns! Ingen tvekan om saken, men det som väntar är mindre roligt. Efter ca en halvtimme då man har tagit sprutan så får jag en sådan kramp runt det området där medicinen har sprutats in att jag är villig att lämna min kropp för alltid. (I den stunden känns det så) Detta håller i sig ungefär tre till fyra timmar och är inget man vill uppleva. Det är inte den enda biverkningen. Av att jag tar Betapred som ska ta bort svullnaden i hals och näsa, så har jag svårigheter att äta under några dagar eftersom att jag känner mig hungrig hela tiden men så fort jag stoppar mat i munnen så mår jag illa.
Eftersom att jag har nu har en sådan aktiv och tänkande hjärna, så finns det mycket som snurrar och funderas på. Därför har jag provat lite olika saker för att bearbeta detta på. Det bästa jag hittade är att gå och prata med någon som inte tillhör vänner, familj eller släkt. Det är bra att börja så eftersom att du inte behöver vara rädd för att såra någon närstående med dina känslor och tankar.
Jag har gått och pratat med en kurator under det senaste halvåret som arbetar med ungdomar på sjukhuset. I början så märkte jag inte någon skillnad utan jag gick bara dit av ren rutin. Men nu i efterhand så vet jag att om jag inte hade gått och träffat henne, så hade jag inte varit så långt som jag är idag. Nu pratar jag även med mina föräldrar, självklart har jag gjort det innan med, men inte alls på samma nivå eller om samma saker. Jag tror nog inte att jag har pratat med någon om hur jag känner med mina allergier och tankar förrän nu.
Så det jag försöker säga är väl att om man känner sig lite udda i skolan och med sina vänner och har mycket som trycker på insidan så ta då kontakt med din kurator, antingen på skolan eller genom din läkare. Jag vet vad det kan leda till att inte prata om det. Det är inte så roligt att ligga inlagd på sjukhuset medans vännerna är ute och firar Halloween.

Kram Emmie