Med passion för längdåkning

När jag var 7 år gammal började jag träna längdåkning i en sportklubb. Jag hade ganska svår astma på den tiden och min läkare sa att motion var ett bra sätt att förbättra min situation. Längdåkningen hjälpte min astma att bli bättre och jag upplevde många roliga stunder under längdträningarna. Minnen från stafetterna runt plastkäppar, ledarnas peppande påhejningar och den varma saften i pauserna (även om jag drack te istället eftersom att jag inte tålde saften). Alla de här ögonblicken och gemenskapen jag kände av i spåret skapade en gnista hos min passion för längdåkning.

Nu, 13 år senare, bor jag i en storstad och saknar möjligheten att åka längdskidor speciellt ofta, men passar på att bege mig ut i längdspåret då jag hälsar på hos mina föräldrar på landet. Men en längdtävling eller två per vinter brukar gå att klämma in. Det är kul, för då får jag mer motivation att träna och kan känna av den härliga stämningen som bara uppstår vid sportarrangemang. Min astma har vid det här laget i princip vuxit bort, så jag besväras knappt av den heller längre.

Igår var jag i Norberg och åkte min för säsongen första längdtävling. Den här gången utmanade jag mig själv och åkte längre än vad jag nånsin har gjort förut. Det var ganska krävande, men känslan när jag kom i mål var fantastisk. Barndomsminnena från längdträningarna, alla som hejade i mål, den varma saften de delade ut i målområdet (som jag faktiskt tål nu) och känslan av att ha vunnit över mig själv var härlig. En känsla av livsglädje och belåtenhet som göder min passion för längdåkning.

Vad ger en gnista till din passion?
Svettiga hälsningar från Nina