En smula energikrävande energi

Heja gänget, nu kör vi!
Köttbulle!Köttbulle!Köttbulle!Köttbulle!
Glöm inte plogen!
Men oj hur gick det där till?

Kanske mina fyra mest använda fraser de två senaste helgerna. Fast mest har jag haft världens största leende i ansiktet.

När jag kom hem förra lördagen så slängde jag mig i soffan av utmattning. Vad hade jag gett min in på? Det var alltså skidskola det gällde, och att vara skidlärare. Första dagen är alltid den som är tuffast. Mycket spring i barnbacken för att få någorlunda kontroll på nio underbara barn som aldrig stått på skidor förut.

När jag kom hem igår var jag ledsen över att det var över. På fyra dagar hinner jag lära känna så många underbara barn och underbara föräldrar och underbara personer som hänger i backen (ja ni skidlärare och liftvärdar/pirater ska känna er träffade!).

Den där första dagen var energikrävande, men tre dagar då jag fått energi av dessa underbara grupper väger helt klart upp det.

Jag tycker synd om alla som inte har ett jobb där de får träffa barn och unga och lära sig se världen ur ett nytt perspektiv.

Jag kommer sakna mina 15 barn som jag lärt känna och jag kommer sakna att stå i backen i tre timmar och putta små barn till liften eller lyfta upp dem efter att de ramlar i backe och lift. Tack och lov så kommer det en ny skidsäsong. Synd bara att det är ett år kvar!

/Erika S som har så här mycket energi efter en period med skidskola

Nu och då

När jag blev invald i styrelsen så hade jag ingen aning om vad det skulle innebära för mig. Efter att ha varit med i styrelsen under snart ett halvår har jag lärt mig väldigt mycket. Jag har fått så många nya upplevelser och har blivit säkrare i mig själv. Även om det innebär jobb och slit så får man så mycket tillbaka. Utan Unga Allergiker hade jag inte varit samma person som jag är nu och det tackar jag för.

/Erika Ö

Med passion för längdåkning

När jag var 7 år gammal började jag träna längdåkning i en sportklubb. Jag hade ganska svår astma på den tiden och min läkare sa att motion var ett bra sätt att förbättra min situation. Längdåkningen hjälpte min astma att bli bättre och jag upplevde många roliga stunder under längdträningarna. Minnen från stafetterna runt plastkäppar, ledarnas peppande påhejningar och den varma saften i pauserna (även om jag drack te istället eftersom att jag inte tålde saften). Alla de här ögonblicken och gemenskapen jag kände av i spåret skapade en gnista hos min passion för längdåkning.

Nu, 13 år senare, bor jag i en storstad och saknar möjligheten att åka längdskidor speciellt ofta, men passar på att bege mig ut i längdspåret då jag hälsar på hos mina föräldrar på landet. Men en längdtävling eller två per vinter brukar gå att klämma in. Det är kul, för då får jag mer motivation att träna och kan känna av den härliga stämningen som bara uppstår vid sportarrangemang. Min astma har vid det här laget i princip vuxit bort, så jag besväras knappt av den heller längre.

Igår var jag i Norberg och åkte min för säsongen första längdtävling. Den här gången utmanade jag mig själv och åkte längre än vad jag nånsin har gjort förut. Det var ganska krävande, men känslan när jag kom i mål var fantastisk. Barndomsminnena från längdträningarna, alla som hejade i mål, den varma saften de delade ut i målområdet (som jag faktiskt tål nu) och känslan av att ha vunnit över mig själv var härlig. En känsla av livsglädje och belåtenhet som göder min passion för längdåkning.

Vad ger en gnista till din passion?
Svettiga hälsningar från Nina

"Hon har nog satt något i halsen"

sagt av en tågresenär på tåget Göteborg-Stockholm där en ung tjej fick en allvarlig allergisk reaktion.

När Sofia F kom till styrelsemötet för två veckor sedan var hon lite skakad efter att en tågresenär blivit allvarligt sjuk på tåget. På tåget fanns inte heller någon med kunskap kring allergi.

Det hela hade börjat med att en person sprutat på sig parfym på sin plats i tåget. Tjejen bredvid fick då andningssvårigheter. Att tro att hon fått något i halsen är för oss som vet lite om allergi helt oförståeligt. Sofia F visade i vilket fall som helst hur det hela ska hanteras. Hon fick tågpersonal och medresenärer att ordna fram vatten och bära ut tjejen till ett bättre ställe.
Det hela gick bra efter att Sofia tagit över situationen och sett till att tjejen fick i sig mediciner. Den här tjejen lämnades sen i ett litet utrymme av tågpersonalen, helt själv. Vi som är aktiva i UA vet att en person som precis haft en allergisk reaktion inte ska lämnas ensam utan ska hållas under uppsikt. Sofia satte sig vid henne och antecknade vad som hade hänt och vilka mediciner som hon hade gett ifall tjejen skulle behöva åka till sjukhuset.

Det hela slutade bra men vi har ställt oss frågan: vad skulle ha hänt om Sofia inte hade varit där och tagit kontroll över situationen?
Det är många som haft en allergi men inte märkt av den på flera år innan den slår till igen. Ska inte tågpersonal ha utbildning i att hantera sådana situationer? Ska de inte veta vad som behövs vid en allergisk reaktion? För detta är omöjligt första gången som något liknande hänt på ett tåg.

Har du blivit sjuk när du åkt tåg? Vad hände då? Och behöver tågpersonal veta vad som ska göras när någon får en allergisk reaktion?

/Erika S.

Kära Medicin

Allergin.....
Den har aldrig svikit mig. Senast den visade sig var för ungefär 2 veckor sedan. Jag hade varit hemma hos två kompis för att prova deras nya wii-spel. Vi dansade och hade roligt när jag började känna att jag fick svårt att andas. Jag hade hela dagen känt mig lite halvsjuk men inte riktigt brytt mig om det. Så här hade jag känt mig innan också men då hade ingenting hänt. Så jag tänkte inte på det, men det blev värre så jag tog min akutmedicin. Men den hjälpte inte och min hals svullnade upp så att jag knappt kunde prata. Min ena kompis ringde min mamma och bad henne komma till deras lägenhet som endast var några hundra meter bort. Hon kom och mötte mig halvvägs och mina kompisar följde med mig. Men när jag gick med min mamma på väg hem med mina kompisar i synhåll så kände jag mig väldigt yr. Jag frågade mamma om jag kunde sätta mig ner på den kalla trottoaren. Det gjorde jag. Men sedan kommer jag inte ihåg mer. Det enda jag minns sen är att allt blev svart. Så nu skriver jag vad min mamma har berättat för mig. Hon ringde efter ambulans och den kom efter några långa minuter hos mina kompisar som var helt förstörda. Jag vaknade sedan på sjukhuset av att jag frös väldigt, väldigt mycket. Men de gav mig medicin och jag fick åka hem den natten.

Men det slutade inte där.

Jag skulle sedan på återbesök hos min doktor 4 dagar efteråt. Jag fick mäta min lungkapacitet som jag alltid gör. Och min syreupptagningsförmåga var på 39% av 100! Min doktor blev då jätteorolig och sa till mig att jag skulle inhalera i en nebulisator varje morgon och kväll. Och arrogant som jag var gjorde inte det. Men idag var jag hos doktorn igen och fick ett uppvakande. Han sa att om jag inte inhalerar så skulle min syreupptagningsförmåga snart vara under 20%.

Så jag lärde mig en läxa...
/Sofia O.

Rätt människa på fel ställe?

Hej,

Igår när jag stod i stallet och pysslade fick jag ett samtal, från en Magnus. Jag tyckte mig känna igen rösten att det var Magnus från styrelsen så jag pratade glatt och då säger rösten i telefonen Jag ringer för att göra en undersökning, har du möjlighet att svara på några frågor?
Så där stod jag i stallet som ett frågetecken. Var det inte Magnus Reimbertsson som ringde? Helt paff så fick jag ur mig att nej jag hade ingen möjlighet att svara och nej han skulle inte ringa senare.
När jag hade lagt på luren och samlat mig lite började jag fundera. Är det inte så att Magnus jobbar med undersökningar? Kan det ha varit Magnus Reimbertsson som jag hade pratat med? Jag tog upp telefonen igen och skickade iväg ett sms för att kolla om det var honom jag nyss hade pratat med. Och visst var det så. Så nu skäms jag lite över hur jag avfärdade hans undersökning, men jag hade inte alla hästar i stallet (både bokstavligt och bildligt talat...).

Fast det är ganska typiskt mig att inte koppla ihop människor jag känner när jag möter dem i miljöer där de normalt sätt inte ska vara t.ex. klasskamrater när jag är utomlands.

Fast jag har ett knep vid de situationerna, ett riktigt bra sådant, men det funkar inte på telefon.
Vad det är för knep? Att personen jag möter har tagit fel på mig och min syster, funkar varje gång! Så nästa gång du stöter på mig på stan så är det kanske inte jag utan min syster, men tveka inte att gå fram och hälsa både jag och min syster tycker att det är kanonkul!




/Erika S

Sedan jag började jobba här har jag märkt att jag ständigt letar efter och lägger märke till allergivänliga saker. Då en av mina närmaste vänner är allergisk mot en hel del i matväg är jag särskilt uppmärksam på när man anpassar recept, restauranger & caféer eller liknande till matallergiker. Just idag vill jag faktiskt ge en liten eloge till ICA, och deras koncept Billiga veckan. Det känns roligt att i alla fall någon verkar ha fattat lite mer vad man vinner på att att göra det tillgängligt för alla. Dessutom att de fattat att det inte behöver vara så himla svårt att göra om sina recept för att få dem anpassade efter olika allergier. Både på sin hemsida och i sin tidning Buffé så presenterar de recept för alla veckans dagar i något de kallar Billiga veckan och till alla recept har de lagt till förslag på hur man kan göra rätten om man tex. är allergisk mot mjölkprotein eller ägg. Väldigt positivt tycker jag och nu har jag plötsligt en hög med rätter som jag kan bjuda min vän på!

http://www.ica.se/billigaveckan
Ha det fint i februarirusket!
// Lisa